de france
jag skriver visst väldigt mycket om nätter.
men det är då tiden hinner sakta ner och tankarna tränger genom dagens ridå av intryck.
inatt grät jag. för första gången på väldigt länge.
det var skönt. inte för att det är skönt att gråta utan för att det betyder att jag känner.
ibland känner jag mig (paradoxalt nog) som en robot.
men inte igår natt. då grät jag för allt som är värt att gråta över.
inte bara över grejer som jag vanligtvis kan gråta över.
hela världen rymdes i tre par tårar som stannade kvar och kittlades i mina öron.
det är inte frankrike i sig, alla viktiga frågor blir bara så tydliga när man står helt själv.
frågor som om livet är värt att leva, och för vad isåfall. trots allt det vackra och trots allt man känner.
det kan och får inte vara allt. för då finns det inget värt att leva för, i grund och botten.
inget syfte. bara meningslöshet som bränner igenom allt.
ibland tänker jag att det är bra att bli läkare, för då får jag känna mycket. om jag inte kan leva för mig själv har jag iaf en backup i att leva för andra, som i sin tur kanske tycker att livet är värt att leva ändå.
det kanske får räcka.
men det är då tiden hinner sakta ner och tankarna tränger genom dagens ridå av intryck.
inatt grät jag. för första gången på väldigt länge.
det var skönt. inte för att det är skönt att gråta utan för att det betyder att jag känner.
ibland känner jag mig (paradoxalt nog) som en robot.
men inte igår natt. då grät jag för allt som är värt att gråta över.
inte bara över grejer som jag vanligtvis kan gråta över.
hela världen rymdes i tre par tårar som stannade kvar och kittlades i mina öron.
det är inte frankrike i sig, alla viktiga frågor blir bara så tydliga när man står helt själv.
frågor som om livet är värt att leva, och för vad isåfall. trots allt det vackra och trots allt man känner.
det kan och får inte vara allt. för då finns det inget värt att leva för, i grund och botten.
inget syfte. bara meningslöshet som bränner igenom allt.
ibland tänker jag att det är bra att bli läkare, för då får jag känna mycket. om jag inte kan leva för mig själv har jag iaf en backup i att leva för andra, som i sin tur kanske tycker att livet är värt att leva ändå.
det kanske får räcka.
